Fotografiets löfte

Bilder som ljög förr

När fotografiet kom på 1800-talet verkade det lösa ett gammalt problem. En målare kan måla vad hen vill, men kameran fångar ljuset från det som faktiskt finns framför den. Därför blev foton bevis, i tidningar, i rätten och i passet. Men skälen att ändra en bild har funnits hela tiden: makt, lek och en snyggare bild.

Makt. I Sovjetunionen under Stalin försvann människor ur bilderna när de föll i onåd. Retuschörer målade bort dem och fyllde i bakgrunden. Jezjov greps 1939 och avrättades 1940. Bilderna från kanalen gav namn åt boken The Commissar Vanishes från 1997, där samlaren David King visar original och ändrade versioner bredvid varandra.[2]

Lek. Sommaren 1917 fotograferade Elsie Wright sin yngre kusin Frances Griffiths bland små dansande älvor i byn Cottingley i England. Bilderna blev en världsnyhet 1920, när författaren Arthur Conan Doyle, som skrev böckerna om Sherlock Holmes, publicerade dem som bevis för att älvor finns. Först 1983 erkände kusinerna att älvorna var figurer av papper, som Elsie hade ritat av ur en barnbok och satt fast med hattnålar.[3]

En snyggare bild. Våren 2003, i början av kriget i Irak, hade tidningen Los Angeles Times en bild på förstasidan: en brittisk soldat som visar irakiska civila att de ska söka skydd. En anställd på en annan tidning som också publicerade bilden såg att samma personer syntes två gånger i bakgrunden. Fotografen hade satt ihop två bilder, tagna med några ögonblicks mellanrum, för att få en bättre komposition. Han fick sparken.[4]

Bilderna ljög på tre sätt. Jezjovs bild var retuscherad, älvorna var en iscensättning och soldaten ett fotomontage. De avslöjades på samma vägar som i kapitel 6: någon jämförde med originalet, de som hade gjort bilderna berättade, och en detalj gick inte ihop.

En äkta bild kan ljuga

Alla bilder bygger på val. Den som fotograferar väljer var kameran står, vad som kommer med och när knappen trycks ned. Den som publicerar väljer bildtext, rubrik och sammanhang. En bild som inte är ändrad alls kan därför ändå få dig att tro något som inte stämmer, precis som det kortade klippet i kapitel 6. Fem grepp:

• Beskärning. Det som skärs bort finns inte för den som tittar. Tio personer på ett torg blir en folkmassa i en tät bild och en nästan tom plats i en bred.
• Vinkel och avstånd. Underifrån blir en byggnad mäktig. Med zoom på långt håll ser bilarna i en kö ut att stå tätare än de gör.
• Ögonblicket. En grimas en halv sekund senare kan berätta något annat än leendet före.
• Iscensättning. Kameran fångar det som finns framför den, också när någon har ställt dit det.
• Ord och sammanhang. Samma bild kan illustrera helt olika påståenden, beroende på bildtext, rubrik och vad som står bredvid.

Det starkaste greppet är ofta orden. Roland Barthes, som du kanske känner från fördjupningen Standardbilden och motbilden, skrev 1964 att en bild kan betyda flera saker. Ord, till exempel en bildtext, väljer ut en av betydelserna och styr bort de andra. Han kallade det förankring.[6]

Medierna vet det. Enligt de svenska publicitetsreglerna ska bilder vara korrekta och inte användas på ett missvisande sätt.[7] Mediernas Etiknämnd har till exempel klandrat Eskilstuna-Kuriren, som på sin webbplats satte en bild på en åklagare under en rubrik om ett brott, så att det såg ut som om hon var den misstänkta. Tidningen svarade att bilden bara låg ute en kort stund och att artikeln förklarade vem hon var, men nämnden ansåg att det inte räckte.[8]

När AI-bilderna lurade

Våren 2023 visade tre bilder att AI kunde lura väldigt många på en gång.

Källor: påven [9][10], Pentagon [11], Elektrikern [12].

Vad hade bilderna gemensamt? De visade något som många ville se: något roligt, något skrämmande, något vackert. Bilderna av påven och Pentagon spreds snabbare än uppgifterna om var de kom ifrån. Och alla tre avslöjades främst på kapitel 6:s vägar: av den som hade gjort bilden, av en oberoende källa på plats och av att inga andra bilder fanns. Detaljerna hjälpte mest dem som redan tvivlade.

Det går också åt andra hållet. År 2024 skickade fotografen Miles Astray in ett riktigt foto av en flamingo som ser ut att sakna huvud till AI-klassen i tävlingen 1839 Awards. Bilden fick tredje pris av juryn och publikens pris. När Astray i juni 2024 berättade att den var ett foto diskvalificerades den, av hänsyn till dem som hade skickat in AI-bilder. Astray höll med. Han ville visa att det som människor gör fortfarande spelar roll.[13]

Märkning och etik

Hur tar den som gör och sprider bilder ansvar? Svaren skiljer sig åt.

Nyheter. Publicitetsreglerna säger också att medierna ska slå vakt om den dokumentära bilden, och att det alltid ska framgå tydligt om en bild har förändrats.[7] Nyhetsbyrån AP beslutade i augusti 2023 att inte använda AI för att lägga till eller ta bort något i sina foton, filmer och ljud, och att AI-bilder som används ska märkas tydligt.[14]

Tävlingar. Fototävlingar har länge haft regler om hur mycket en bild får efterbehandlas. När World Press Photo granskade bilderna i tävlingens näst sista omgång 2015 diskvalificerades ungefär var femte, eftersom de hade ändrats för mycket.[15] Elektrikern och flamingon visar att reglerna nu också måste säga var gränsen mellan foto och AI-bild går.

Plattformar. I maj 2024 började Meta märka bilder på Facebook och Instagram med ”Made with AI”. Fotografer protesterade, eftersom riktiga foton fick märket när de bara hade retuscherats lite med ett AI-verktyg. I juli 2024 bytte Meta till ”AI info”. Meta läser uppgifter i filen, enligt standarder som C2PA.[16] En etikett kan alltså bli fel, och en AI-bild utan sådana uppgifter får ingen etikett alls.

Kameror. Märkning kan också visa att en bild är ett foto. Googles mobiler Pixel 10, som kom 2025, sparar uppgifter enligt C2PA i varje foto som kameraappen tar.[17] Men som du läste i kapitel 6 kan sådana uppgifter försvinna med en skärmdump. Därför vill både Content Authenticity Initiative, som driver på för C2PA, och EU:s frivilliga uppförandekod för märkning från juni 2026 att flera märken kombineras, till exempel uppgifter i filen och vattenmärken som inte syns.[18][19] Att en bild saknar märkning bevisar ingenting.

Konst och satir. Satir får överdriva, och konst får hitta på. Därför har EU:s regler lättnader för dem, som du läste i kapitel 6.[20] Men den som gör en bild bestämmer inte var den hamnar. En satirbild som delas utan sitt sammanhang kan bli en falsk nyhet, precis som påven i dunjackan, och en märkning i själva bilden följer med längre än en rad bredvid.

Slutuppgift: en bild som håller vad den lovar

Gör egna bilder, analysera dem och reflektera över ditt ansvar. Bilderna ska visa miljöer eller föremål. Inga människor ska synas: inte du själv, ingen klasskamrat och ingen känd person. Du behöver ingen AI-tjänst. Välj en av två former:

• Bildparet. Fotografera en miljö eller ett föremål, till exempel en skolgård eller ett cykelställ. Gör två versioner som säger motsatta saker, med två beskärningar eller två bildtexter. Själva bilden får du inte ändra.
• Den märkta bilden. Gör en bild av något som aldrig har hänt, till exempel en jättesnigel på cykelstället. Gör den som en iscensättning med figurer av papper, som kusinerna i Cottingley, som ett fotomontage eller med en AI-tjänst som läraren godkänner. Märk den tydligt i själva bilden och skriv var den får visas.

Skriv sedan två texter:

1. En bildanalys, 300–400 ord. Vad visar bilden eller bilderna, och vad får de betraktaren att tro? Vilka val styr det: beskärning, vinkel, ljus, ögonblick, iscensättning och ord? Använd gärna denotation och konnotation. Vad är sant, och vad är påhittat eller utelämnat?
2. En reflektion om ansvar, 100–150 ord. Var skulle bilden kunna göra skada om den spreds utan sitt sammanhang? Hur har du märkt den, och vad händer om märkningen försvinner?

Du kan också redovisa muntligt i 3–4 minuter, med bilderna synliga. Läraren säger vilket. Bilderna visas bara i klassen.