Vem äger maskinerna?

Vem äger, vem arbetar?

Kapitel 10 handlar om vem som får bestämma när ett AI-system är med och fattar beslut. Frågan är mycket äldre än AI. När ny teknik har kommit har svaret ofta berott på vem som ägde den.

För att tillverka något behövs två saker. Det ena är produktionsmedel: mark, råvaror, byggnader, maskiner och verktyg. Det andra är arbete, alltså människor som använder dem. Pengar och tillgångar som används för att tjäna mer pengar kallas kapital. Den som äger produktionsmedlen bestämmer mycket: vilka maskiner som köps, vilka som anställs och vem som får vinsten.

Det finns olika sätt att förklara vad som händer när ny teknik kommer:

• Konflikt. Den tyske filosofen Karl Marx skrev på 1800-talet att samhället är delat i klasser: de som äger produktionsmedlen och de som bara har sitt arbete att sälja. Han menade att deras intressen står mot varandra, och att kampen mellan klasserna driver historien framåt.[1]
• Marknad. Liberala ekonomer ser det annorlunda. Ägaren tar risken och investerar. Nya maskiner gör varorna billigare och skapar nya jobb, och med tiden får de flesta det bättre, även om en del förlorar sina jobb först.
• Förhandling. Arbetare och ägare kan också organisera sig och förhandla om hur tekniken ska användas och hur vinsten ska delas. Det blev det svenska svaret.

Teorierna fungerar som glasögon. De hjälper dig att se olika saker, men ingen av dem är ett facit.

Sågarna och strejken

Industrialiseringen började i Storbritannien, där textilarbetare slog sönder maskiner i protest redan 1811. Om dem, och om människorna som gör jobbet bakom dagens AI, kan du läsa i fördjupningen Människan i maskinen. Här handlar det om Sverige.

Förr låg sågarna vid forsar och drevs med vattenkraft. År 1849 byggdes Norrlands första ångsåg i Tunadal norr om Sundsvall. Med ångmaskiner kunde sågverken ligga vid kusten, nära hamnarna, och snart fanns det många. Sundsvall blev ett centrum för den svenska sågverksindustrin. Under 1800-talet blev befolkningen ungefär tio gånger större.[2] Bolagen ägde sågarna och ångmaskinerna. Arbetarna, många av dem inflyttade från landsbygden, hade bara sitt arbete att sälja.

Strejken går att läsa från tre håll. För arbetarna handlade den om att kunna leva på lönen. För ägarna var lägre löner ett sätt att klara krisen. För landshövdingen var det viktigaste att hålla ordning. Strejken misslyckades, men den visade att arbetarna kunde gå samman, och den räknas som en milstolpe för arbetarrörelsen.[3]

Från strejk till förhandling

Efter Sundsvall bildade arbetare fackföreningar på allt fler orter. I augusti 1898 gick fackförbunden samman i LO, Landsorganisationen.[4] Arbetsgivarna bildade en egen organisation, Svenska arbetsgivareföreningen, SAF.

I december 1906 kom den första stora uppgörelsen om makten över arbetet, decemberkompromissen. Arbetsgivarna godtog att arbetarna organiserade sig. I gengäld godtog LO att arbetsgivaren har rätt att ”leda och fördela arbetet” och att ”fritt antaga och avskeda arbetare”.[5] Ägaren bestämde alltså över maskinerna och hur jobbet skulle göras.

Sommaren 1909 stängde arbetsgivarna ute tiotusentals arbetare från jobbet, en så kallad lockout. I augusti svarade LO med storstrejken, och omkring 300 000 arbetare deltog. Efter ungefär en månad fick LO ge upp, och många lämnade facket.[6]

Efter många år av konflikter ville båda sidor hitta ett annat sätt. I december 1938 slöt LO och SAF ett avtal om hur de skulle förhandla och vad som gällde vid strejker och lockouter. Det kallas Saltsjöbadsavtalet, efter orten där de förhandlade. Parterna ville lösa frågorna själva, utan att staten skulle stifta lagar om dem. Avtalet blev grunden för det som kallas den svenska modellen: fack och arbetsgivare förhandlar och skriver kollektivavtal.[7]

Efter andra världskriget växte industrin snabbt. Nya maskiner och rationalisering gjorde att det behövdes färre arbetare för samma produktion, och LO sa ja till det. På LO:s kongress 1951 antogs ett program som har fått namn efter ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Lönen skulle vara densamma för samma arbete, oavsett hur lönsamt företaget var. Företag som inte klarade lönerna fick modernisera eller lägga ned, och staten skulle hjälpa arbetarna att utbilda sig och flytta till nya jobb.[8] Det var människorna som skulle skyddas, inte de gamla jobben.

Datorerna och striden om ägandet

I december 1969 lade omkring 4 800 gruvarbetare vid LKAB i Malmfälten ned arbetet utan stöd från facket, i en så kallad vild strejk. De protesterade mot lönerna och arbetsvillkoren, och strejken varade i 57 dagar. Den räknas som en av orsakerna till att riksdagen under 1970-talet stiftade nya lagar om arbetslivet.[9]

En av lagarna var medbestämmandelagen, MBL, som började gälla 1 januari 1977. Innan en arbetsgivare med kollektivavtal beslutar om en viktigare förändring av verksamheten eller av arbetet, ska arbetsgivaren förhandla med facket.[10] Det kan till exempel gälla ny teknik som förändrar jobben. Arbetsgivaren fattar fortfarande besluten till sist, men måste förhandla först. Jämför med decemberkompromissen 1906.

Samtidigt kom datorerna in på kontor, banker och tryckerier. Typograferna hade i hundratals år satt texten i böcker och tidningar, och nu kunde datorer göra en stor del av deras arbete. På initiativ av de nordiska grafiska fackförbunden startade projektet Utopia 1981, tillsammans med forskare i Sverige och Danmark. Målet var datorverktyg för tidningarna som byggde på typografernas yrkeskunnande i stället för att ersätta det. En rapport från projektet 1984 hette Att bli maskinens herrar.[11]

Den hårdaste striden gällde själva ägandet. År 1975 föreslog en utredning inom LO, som leddes av Rudolf Meidner, löntagarfonder. En del av företagens vinster skulle gå till fonder som de anställda ägde gemensamt genom facket, och med tiden skulle fonderna äga stora delar av företagen. Förespråkarna menade att de anställda skulle få del av vinster som de hade varit med och skapat, och Meidner hävdade att inflytande inte räckte om man inte också ägde. LO:s kongress ställde sig bakom förslaget 1976.[12]

Motståndarna, bland dem företagarnas organisationer och de borgerliga partierna, såg förslaget som ett hot mot den privata äganderätten och mot friheten att driva företag. De kallade det socialisering, alltså att företagen skulle gå över i gemensam ägo.[13] Den 4 oktober 1983 demonstrerade mellan 75 000 och 100 000 människor i Stockholm mot fonderna. Året efter införde den socialdemokratiska regeringen fem löntagarfonder, men i en kraftigt försvagad form och med spärrar för hur mycket de fick äga.[12] Efter valet 1991 beslutade riksdagen att avveckla fonderna, och en stor del av pengarna gick till nya forskningsstiftelser.[14]

Vem äger AI?

Dagens viktigaste produktionsmedel för AI är datacenter, chip och data. Att bygga de största modellerna kräver så mycket datakraft och pengar att bara några få företag har råd. Enligt Stanforduniversitetets årliga AI-rapport kom omkring nio av tio av de mest betydelsefulla AI-modellerna 2025 från företag och inte från universitet.[15] De största företagen finns i USA och Kina.

Men vem gör jobbet? Ingenjörerna som bygger modellerna, dataarbetarna som märker upp och granskar data, och alla de människor vars texter, bilder och musik modellerna har tränats på.

Också i Sverige har ägare valt att låta AI ta över arbete. I februari 2024 meddelade betalföretaget Klarna att dess AI-assistent hade skött två tredjedelar av kundtjänstens chattar under sin första månad. Enligt företaget motsvarade det arbetet för 700 heltidsanställda. Våren 2025 sa företagets vd att Klarna åter skulle anställa människor, så att kunderna alltid kan prata med en person.[17]

Den svenska modellen finns kvar. Vill en arbetsgivare med kollektivavtal börja använda AI på ett sätt som förändrar jobben mycket, ska arbetsgivaren enligt MBL först förhandla med facket. Sedan 2022 finns också omställningsstudiestödet. Den som har arbetat i minst åtta år kan få upp till 80 procent av inkomsten, med ett tak, för att studera mitt i arbetslivet, till exempel till ett nytt yrke. Stödet kom till efter en överenskommelse mellan fack och arbetsgivare.[18] LO skrev 2016 i rapporten Vi gillar förändring! att fackföreningsrörelsen är positiv till ny teknik.[19]

Historiker frågar både vad som har förändrats och vad som är sig likt. Det som består över tid kallas kontinuitet.

Slutuppgift: förändring och kontinuitet

Välj ett tidigare teknikskifte och jämför det med AI i dag.

• Sågverken och ångmaskinerna i Norrland, från 1850-talet.
• Löpande bandet i fabrikerna.
• Datorerna på kontor och tryckerier, på 1970- och 1980-talen.
• Ett annat teknikskifte som läraren godkänner, till exempel järnvägen, elektriciteten eller industrirobotarna.

Svara på frågorna, både för då och för nu:

1. Vem ägde tekniken?
2. Vem gjorde jobbet, och hur förändrades det?
3. Vem fick bestämma? Tänk på arbetarna, ägarna och staten.
4. Hur reagerade arbetarna, och vad blev följderna? Förklara minst en orsak och en följd.
5. Vad har förändrats och vad är sig likt? Avsluta med en slutsats: är det mest förändring eller mest kontinuitet, och varför?

Använd minst två källor utöver den här texten, gärna en från tiden, till exempel ett fotografi, en tidningsartikel eller ett tal. Skriv vilka källorna är.

Redovisa som en text på 300–500 ord eller som ett muntligt inslag på 3–4 minuter. Läraren säger vilket.